Att börja tvivla på sig själv
Efter en hel dag på jobbet igår och efter utvecklingssamtalet så blev vi överns om att jag skulle gå. Så nu vet alla det och slipper fråga om varför jag inte skrev om det jobbet. Det var helt enkelt inte min grej och efter fem dagars provtid så blev det såhär.
Nu är jag stressad assssss hell. Jag kom hem och stack direkt ut och sprang. Har aldrig sprungit så bra i mitt liv. Antar att det var på grund av alla oro,stress och ångest. Jag vill få bort den här jävla klumpen i hjärtat! Någon som har tips?
Kom iaf hem igen och började storböla och precis då kliver J innanför dörren. Typ som en räddare i nöden med varm famn och lugnande ord. Han strök bort mina tårar och sa att detb "löser sig ". Jag antar det någongång men när, på riktigt när ska det här med jobb lösa sig för mig?
Nu sitter jag och försöker sök jobb igen och vad händer när jag tittar på allt och känner att inget ändå kommer bli mitt. Jag tvivlar på mig själv som aldrig förr. Jag önskar att vanliga Veronika hittar tillbaka och jag önskar att någon ska nappa på mig så att jag får ett jobb.
Nu sitter jag med andra ord inne och letar jobb på datorn och äter frukost samtidigt. Ljuva livet som arbetslös.
Nej nu ska jag sluta waaina så mycket.
Puss och kram <3
// Veronika
